5. Trollsommar (Hans Dahlberg, 1980)

tvåbarn panorama1tvåbarn panorama2

Fyra tioåriga stockholmshipsters är tvångsförvisade till spenaten. Och det blir i sanning en sommar av trollkaraktär. Trollsommar känns som en kommersiell utlöpare av det långa sjuttiotalet och som en film som politiskt ligger nära den s.k. Åsa-Nisse-marxismen.

Grundtematiken är påfallande lik SVT:s Jordskott från 2015. Människan/kapitalet gör åverkan på naturen och de olika väsen som bor där varpå dessa väsen – utrustade med övermänskliga förmågor – slår tillbaka mot angriparen. I Trollsommars fall är det ovanstående barns hyresvärd, lantbrukaren Elis, som bestämt sig för att låta entreprenören Svenska Skog avverka ett antal hektar prima ved.

2017-07-14 (1)

Det är nu lite av Sällskapsresan och mañanamentalitet över skogsarbetarna. Deras jobb blir inte enklare av den utomparlamentariska aktivism trollen utsätter dem för. Det handlar bland annat om

  • mordbrand (ett ungtroll sätter fyr på Elis redskapsbod.)
  • sabotage (samma ungtroll använder sina psykiska krafter för att sätta hjullastarens framdrivningssystem ur spel vilket resulterar i en dikeskörning.)
  • allmänfarlig ödeläggelse samt framkallande av fara för annan (återigen detta ungtroll, nu ansvarig för omplacering av dynamitgubbe. Istället för att spränga en stubbe sprängs skogsarbetarnas byggfutt i luften.)

Allt detta är dock bara småpotatis jämfört med det olaga frihetsberövande trollfamiljen utsätter barnkollektivet för i filmens avslutande tredjedel.

2017-07-14 (2)

Chefstrollet rövar barnen till sin trollkula där de utsätts för propaganda och indoktrinering. Barn är ju barn, så de solidariserar sig snabbt med sina förövare likt ett ruralt Norrmalmstorgsdrama. Minus telefonsamtal till Olof Palme. Eller i det här fallet då Thorbjörn Fälldin. Nå. Skallgångskedjor bildas såklart i sökandet efter de försvunna barnen. Samtidigt hålls en avskedsfest i kulan. Trollen och deras allierade i kampen (Näcken, diverse älvor, tomtekollektivet etc. etc.) lämnar skogen och drar norrut. Där det ännu finns orörd mark. Än så länge. Barnen, nu helt införstådda med sin uppgift att sprida det antikapitalistiska och välståndsfientliga budskapet, släpps och återförenas med människorna. Inga frågor ställs, filmen slutar.

Så. Nu behöver ni inte se den här filmen när jag spoilat den. Men gör det ändå! Det är en film för barn med barn men det har något ändå, något förutom den uppenbart propagandistiska och uppfostrande agendan. Jag kan inte sätta fingret på det men det finns något här.

 

4. Spårvagn till havet (Håkan Alexandersson, 1987)

Det finns så mycket att säga. Jag vet inte var jag ska börja. Kanske här.

2017-07-11 (10)

Eller kanske här?

2017-07-11 (11)

”Glimten i ögat” är ett bra svenskt uttryck, kanske inte helt korresponderande med ”tounge in cheek” men rimligt nära. Spårvagn till havet är tjugo minuters briljant ironisk komedi följt av en timmes HELT onödig film. Jag kommer hela tiden på mig att tänka på Sällskapsresans extremt ekonomiska manus gestaltat i en likaledes ekonomisk regi. Med skillnaden att i Lars Åbergs regi håller det hela vägen. Men låt oss fokusera på det som är bra. Låt oss välja glädjen.

2017-07-11 (3)

Manfred väljer glädjen. Han dricker Vino Tinto i smyg i köket. Hans hemsläp Herta väntar i salongen. Manfred dricker för mycket, spyr i vasken. Typiska repliker under processen:

– Karlsruhe. Jag talade om den optimala gestaltningen av Spårvagn till havet.

– Men Karlsruhe ligger ju inte vid havet?

– Nej nej. Det har det aldrig gjort.

Vilket är sant. Manfred vill bearbeta sin fars död genom att filma en film som ska heta som filmen vi ser. Det är, som noterats, en film för folk som kan film. Eller en film för folk som kan sina referenser punkt. Vilket är helt okej för mig om man är konsekvent. Nu begår filmen sitt liv efter tjugo minuter och vaknar inte igen. Slappt.

Det är männen bakom Tårtan som av någon anledning fått filmstöd till det här. Och sen säger dom att film inte hör ihop med politik. Nå. Första tjugo, kanon! Se här! Skit i resten.

 

3. Själen är större än världen (Stefan Jarl, 1985)

Tidigare idag slog diskuskastaren Daniel Ståhl till med nytt svenskt rekord. 71,29. Det var på tiden. Det gamla rekordet var från 1984 och löd

2017-06-29 (8)

Javisst är det Ricky Bruch själv som kladdar på sin amerikanare, eventuellt tillsagd att göra just så av regissören Stefan Jarl. Själen är större än världen handlar om Rickys comeback inför OS i Los Angeles 1984. Efter ett framgångsrikt och utsvävande sjuttiotal med snabba bilar, filmroller och plattvändande tillsammans med Frank Andersson och Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgren (mer om detta i podden Snedtänkt) gick Ricky in i väggen. Steroiderna tog ut sin rätt, flaskan fick ersätta tävlingsnerven och allt kändes mörkt. Men en sista satsning skulle göras och det är här Stefan Jarl kliver in och börjar dokumentera återkomsten.

2017-06-29 (2)

Steroiderna är utbytta mot, ja, allt annat förutom steroider vad det verkar. Jag vågar påstå att hälften av den här filmen består av mer eller mindre närgångna bilder på 1) Ricky som räknar, sorterar och sväljer piller, 2) Ricky som injicerar något eller får något injicerat samt 3) Ricky i träningslokalen skällandes på ung kvinnlig diskuskastare för att hon inte tar i tillräckligt.

2017-06-29 (5)

Det går ju inte att leva på piller allena… Ricky kämpar alltså för att bli uttagen till OS 1984, kastar fantastiskt på träning men mediokert i tävling och blir därför inte uttagen i OS-truppen. Vilket gör honom rasande och deprimerad. Allt sitter i huvudet. Det är därför själen i den kontexten verkligen är större än världen. När tåget sen har gått börjar Ricky kasta världsklassdiskus på tävling igen och sätter också det svenska rekord på 71,26 som hållt sig ända tills idag. För att ta guld i OS 1984 räckte det att kasta 66,60.

2017-06-29 (1)

Ricky Bruch lämnade oss fysiskt 2011 men själen är ju som bekant större än världen. Filmen rekommenderas sålunda varmt! Kan ses här.

2. Den frusna leoparden (Lárus Óskarsson, 1986)

 

2017-06-21 (2)

Det här är Pimme. Pimme sjunger punkrock och håller på Djurgården. Många håller Pimme högt, personligen har jag aldrig varit något större fan men jag förstår och respekterar hans musikaliska gärning. Pimme som skådespelare däremot. En annan historia. Till hans försvar: han har inte det mest välskrivna manuset att jobba med. Faktum är att Den frusna leoparden brister rätt igenom, trots bekanta anskikten som t.ex.

2017-06-21 (10)

en ung – nå yngre – Peter Stormare, Imperietbasisten Christian Falk och en Keve Hjelm som i sin minimala biroll på en minut spelar brallorna och kjolarna av den övriga ensemblen.

Den frusna leoparden liknar en Kaurismäkifilm från samma tid men utan vare sig humor eller tajmning. Två bröder (Pimme & Stormare) återförenas efter några år, förvecklingar uppstår, brott begås. Tempot är som sig bör lågt. Det är mer tystnad än dialog. Naket? Ja det är ju en svensk film från åttiotalet, så:

2017-06-21 (8)

Förmildrande omständigheter? Ja. Göran Nilssons foto är ofta vackert och suggestivt och Mona Theresia Forséns scenografi håller hög klass. Den största behållningen med filmen skulle jag säga är hur de sjaviga åttiotalsmiljöerna (hamnområde, bilverkstad, grustag etc.) i blekgrått ljus får en vacker och djupt deprimerande klang.

2017-06-21 (3)

I övrigt en förgänglig film. Kan ses här.

1. Barnens ö (Kay Pollak, 1980)

En mjukstart. En film som går att se. En historia som berättas, fina stockholmsvyer, mycket tunnelbana och Jean-Michel Jarres ljudspår. Också en film som inte skulle kunna göras idag med tanke på filmens tema: prepubertal självmedveten pojke som försöker mota vuxenheten i grind. I alla fall inte på samma ärliga och uppriktiga (vissa skulle nog säga stötande) sätt:

2017-06-12 (2)

I korthet: Reine, snart elva, ska tillbringa sommaren på kollo i Stockholms skärgård. Han är inte sugen, fintar sin mamma som åker till Uddevalla på jobb. Reine har nu en sommar på egen hand i Stockholm. Han driver kring, åker rullbräda, tar tillfälliga påhugg och hamnar orimligt ofta i närheten av vackra tjugonåntingkvinnor som påfallande ofta är i olika stadier av avklädning. Eventuellt ett medvetet stilistiskt val av Kay Pollak. Eventuellt fanns andra drivkrafter. Vi kan bara spekulera.

Barnensö2

Det är också det som den här filmen (och PC Jersilds litterära förlaga) handlar om; barnets förhållande till vuxenvärlden. Reine går hem hos unga kvinnor, hatas av medelålders män som ser honom som konkurrent om de unga kvinnorna eller som sabotör – Ingvar Hirdwall gör en lödig tolkning av Reines mammas nya man Stig. Stig är Kongoveteran, ambulansförare, alkoholiserad – en riktig jävla typ helt enkelt som ser Reine som ett stoppblock mellan sig själv och Reines mamma.

Barnensö3

Filmen blir en hyllning till det klarögda, cyniska barnet som ser igenom vuxenheten. Reines största skräck är att träda in i den oåterkalleliga puberteten, bli en driftstyrd automat, det vill säga en av dom. En av de vuxna. Slutscenen inger ändå hopp; Reine har tagit sig igenom sin sista barndoms sommar och kommit ut på andra sidan med den insikten att

Barnensö4

det kanske inte spelar så stor roll ändå.

Så. Barnens ö. Film 1/80. Omdömet blir sevärd. Kan ses här.

 

Och så börjar det

Tanken väcks och får form. En inre samt yttre resa.

Är svensken människa? Och om ja, hur? Jag tror svaret finns i åttio svenska filmer från åttiotalet.

Lär vi oss av historien?

Tveksamt.

Drar vi nytta av historien?

Kanske.

Finns det en kärna av den verklighet vi alla söker i åttio svenska filmer från åttiotalet?

Svaret är ja. Och jag är er alla svaret skyldig. Ansvaret är axlat, filmerna ska ses. Det kommer inte bli kul. Ni kommer lida lika mycket som jag. Men i slutändan kommer vi alla komma ut som bättre människor. Och är det inte det som är det viktiga?

Svaret är nej. Konsten för konstens skull är grundförutsättningen.

Nu kör vi. Tack för visat intresse.