19. Blood Tracks (Mats Helge Olsson, 1985)

Det var ju bara en tidsfråga innan vi med nödvändighet skulle hamna här, hos svensk åttiotalsfilms enfant terrible: Mats Helge Olsson. Den inspirerade baksidestexten till DVD-utgåvan från, såklart, Studio S, bjuder på en klar och koncis sammanfattning av Blood Tracks bärande tema:

När grabbarna [pudelrockarna i Easy Action] mumsar skäggbiff förvandlas de själva till råbiff!

Mycket frisyrer, mycket naket.

Också mycket glädje! En rockvideo ska spelas in i en obestämbar amerikansk bergskontext (Funäsdalen, Jämtland) med allt vad det innebär av snö, permanent, ylande gitarrer och såklart brallisar, lätta på foten såväl som i klädseln. Problematiskt nog bebos trakterna kring fjällstugan av en familj förvildat bergsfolk som inte kan acceptera detta glamorösa och osedliga intrång i det avskilda lugn de så hett åtrår. De blir såklart rasande och agerar därefter.

Men the show must go on som det heter och parallellt med att främst unga kvinnor försvinner ur entouraget fortsätter videoinspelningen med oförminskad intensitet.

Ja och sen spårar det såklart ur fullständigt. Men det hör till genren så egentligen ingenting att klaga på där.

Apropå genre och kvalitet så menar den bulgariske litteraturvetaren Tzvetan Todorov att mästerverket i masslitteraturen (i överförd bemärkelse populärkultur, i kontrast till kanoniserad kultur), är just den bok som bäst överensstämmer med sin genre. Om vi applicerar Todorovs teori på Blood Tracks och bortser från pråligt utanpåverk som skådespeleri, foto, klippning etc. så är det ett mästerverk i det att det är en film som på ett utmärkt sätt kan sägas representera åttiotalets slasher-genre. Med andra ord väl värt en stilla flukt. DVD:n finns för en högst överkomlig slant hos de populära näthandlarna.

18. Limpan (Staffan Roos, 1983)

Så här i januari är det många som funderar på och rentav tar sig en s.k. ”vit månad”. Kontraproduktivt och gränsande till samhällsfarligt om ni frågar mig, om det är någon tid på året svensken behöver sin flaska är det nu. Frustrationen och ångesten i en tvångsnykter radhusägare någonstans i västsverige är en film bara det. Men det är inte den filmen som ska avhandlas här utan Limpan. En historia om en man vars vita månader eller, ja, dagar i alla fall, måste tvingas fram institutionsvägen.

Allan Edwall är Sture Charles ”Limpan” Lindberg, en gravt alkoholiserad sjavare som bestämmer sig för att det får vara nog nu. Och så börjar en vandring genom åttiotalets beroendevård vilket vecklar ut sig till en hård satir om byråkratsverige och det välmenande vansinnet som byråkratin mynnar i.

Limpan tvångsintas, rymmer men vill komma tillbaka till tvångsvården, frivilligt. Inser att han behöver hjälp för att inte gå under. Byråkratin säger nej. Limpan bönar och ber utan resultat. Limpan fortsätter supa sig mot sin undergång i ”friheten” utanför murarna.

Det här låter fruktansvärt mörkt och det är det också. Men samtidigt med en varm ton, samtidigt som bredsidorna som fyras av mot samhället är små komiska guldkorn i i sin absurditet. Allan Edwall står för manus och det här är i mångt och mycket hans film. Staffan Roos regi är inte direkt fjäderlätt för att uttrycka det milt men det är acceptabelt och funktionellt. Budskapet går fram och sympatin för de som hamnat vid sidan av finns där som en röd tråd genom hela filmen. Rekommenderas starkt, glädjande nog har Studio S precis gett ut Limpan på DVD för alla att njuta av.

Inte 18.

Kvaliteten sjönk och det blev rätt pajigt. Saker hände och fokus riktades mot icke-film. Vilket såklart är orimligt. Finns det bara sjutton svenska filmer från åttiotalet? Nej. Det finns över tvåhundra svenska filmer från åttiotalet.

Nu är fokus återigen film.

Från åttiotalet.

Svensk.

Orkar?

Vi?

Ja.

17. Sverige åt svenskarna (Per Oscarsson, 1980)

Jag orkar inte skriva något ”lustigt” eller i övrigt ironisera kring Sverige åt svenskarna. Det blir inga screenshots och inte heller någon Youtubelänk. Filmen är inte värd det.

Det finns verkligen ingenting förmildrande kring den här massiva tågurspårningen.

Per Oscarssons första regiuppdrag, assisterad av en ung Mats Helge Olsson. Lite intressant ändå. Tydligen blev filmen också vansinnigt dyr och allting slutade i Lidköpings tingsrätt. Går säkert att googla. Jag orkar inte.

Avrundar med den kanske största förolämpningen av dem alla.

 

16. Ingen kan älska som vi (Staffan Hildebrand, 1988)

Hej, jag heter Annelie. Jag är 17 år. Jag går ekonomisk linje. Jag bor här i Stockholm med morsan. Jag fick ett brev från pappa som jag inte sett på 10 år. Han är helikopterförare i Jämtland. Nej, vi tar det från början i stället.

Och vi är igång.

Det roligaste med den här filmen är nyligen bortgångna och fullständigt briljanta Jan Agheds brutala sågning i Sydsvenskan. Vi återkommer till den.

Staffan Hildebrand backar som synes inte för en Brechtiansk verfremdungseffekt när en sådan är påkallad. Izabella Scorupcos Anneli bryter igenom den fjärde väggen och tilltalar oss direkt och hon har i sanning en historia att berätta! Dels en historia om det sena åttiotalets unga balla Stockholm filtrerat genom en Hildebrand med ett fuktigt finger uppsträckt i den av rökmaskiner och vita Prince mättade nattklubbsluften.

Dels en historia om vuxenvärldens ständiga svek. Om en frånvarande helikopterpilot till far. Om en numera närmast arkaisk mansstereotyp med whiskyglaset i ena handen, motandes bort känslor med den andra.

Men framför allt en historia om kärlek, såklart. En ren, oförfalskad kärlek befriad från föräldragenerationens experimenterande med fri sexualitet och dess allmänna sjavighet. Efter några missförstånd på vägen

ordnar allt såklart upp sig och kärleken får växa sig lagom stark (inget samlag, eventuellt viss petting) i en för ändamålet lämpligt upplyst och tempererad fäbod.

Personligen har jag svårt att på ett objektivt och sakligt sätt bedöma Ingen kan älska som vi eftersom den är så djupt interfolierad med min egen gryende pubertet och allt som hör därtill. Jag har till och med en vag minnesbild av att det blev skolbio av det här – såsom anstår en Hildebrand – och att vi avnjöt kärleken ovan på stor duk i Märsta Folkets Hus. Jag kan också minnas fel.

Så här i backspegeln är det såklart ett oerhört bristfälligt filmskapande, både tekniskt och berättarmässigt. Samtidigt: det finns något som ändå fortfarande slår an en sträng. Soundtracket har åldrats bättre än filmen och inledningens diskotekmiljöer är en fantastisk tidsspegel. Sista ordet får Jan Aghed. Han skräder inte orden. Respekt Jan, tack för allt.

Jag är förvisso inte den förste recensent som anser att Hildebrands filmer hör hemma i avfolkningsbygder utan elström. Han brukar bemöta utskällningar genom att hänvisa till sina speciella kanaler till ungdomskulturen, sin starka solidaritet med den och till medelålders kritikers brist på samma saker.

Det där är bara skitprat. Kände Hildebrand minsta respekt för den generation han påstår sig värna om skulle han låta omskola sig, hellre än att pracka på den filmer med ett så uttryckslöst bildspråk, så torftig tankenivå och så stereotypa relationer mellan rollkaraktärerna som i föreliggande fall.

Se haveriet här!

15. Klippet (Jan Halldoff, 1982)

Heistfilm i truckermiljö! CB-radio: check. Såsig country: check. Ösig country: check. Fördomar om finnar: check. Fylla på Statt: check. Stökig manlig vänskap: gud ja, check.

Det handlar alltså om lastpallar. SJ-pall för att vara exakt. Värdelösa i Finland, rent guld i Sverige. 28 lakan 1982 motsvarar drygt 74 lakan 2018. Rostfritt! Här har vi, sannerligen, Klippet!

Och på vägen är det en hel del sånt här…

…som med en osviklig logik leder till det här…

…men det är ju värt det såklart. 28 lakan per resa!

Det börjar levas flott. Berns salonger. Friheter tas.

Och självklart går det fullständigt åt helvete.

Nu ska för full transparens tilläggas att Svante Thuressons åkerichef läser lusen av en skarp Kjell Bergqvist angående en rattfylla och inte på grund av pallstölderna men budskapet är ändå tillämpbart. Visst torskar knegarna i slutändan men det blev ändå en sjuhelvetes resa!

Bernt Eklund recenserar Klippet i Expressen och säger precis som det är:

Enskilda scener fungerar, har ett eget lyft. Men tillsammans vägrar de bli en dynamisk och levande helhet. Det gör Klippet till en sorgligt vilsen film. Den försöker rädda sig med sprithumor och andra grabbskämt. Det hjälper knappast.

Topparna är få, transportsträckorna (många vändor med pall över pölen blir det…) långa men man får ändå ge Janne Halldoff att han har en konsekvens i framför allt sina sjuttiotalsfilmer, han är i grunden en auteur. Samma tema som i Klippet återkommer i Firmafesten (1972), Bröllopet (1973), Polare (1976) och Jack (1977)  – ”grabbar” som i olika givna situationer rumlar runt och förvecklingar uppstår. Det håller sällan hela vägen i dessa filmer och exempelvis Lasse Åbergs Repmånad gör det betydligt mer sammanhållet men det finns ändå alltid något som gör att jag dras till dem. Igen och igen… På det s.k. Internet finns en mycket prisvärd DVD-box med Klippet, Rötmånad, Jack och Firmafesten. Väl spenderade kronor.

14. Sagolandet (Jan Troell, 1988)

1983 föds den hyllade regissören Jan Troells dotter Johanna. Jan bestämmer sig för att göra en film till sin dotter, en film om det Sverige hon fötts till. Han filmar mellan 1983 och 1986, sätter sig sen vid klippbordet med ett digert material. Resultatet blir tretimmarsdokumentären Sagolandet, och den är mörk. Påtagligt mörk.

Troell rör sig i ett Sverige präglat av tristess och defaitism, ett Sverige där myndighetsmissbruket skenar och den personliga friheten inskränkts till det mest basala: rätten att vart tredje år välja en ny socialdemokratisk regering. Ungdomen har anammat den anemiska nationens mantra.

Dorte, 16:

Timo, 16, när ett visst hopp om ett värdigt liv:

Ja vem vet hur det gick med det där. Troell gör nedslag hos kycklinguppfödare, gröna vågare, skogsarbetare, enmansbekämpare av den invasiva jättebjörnlokan med flera. Han talar med dåvarande framtidsministern Ingvar Carlsson och med gamle statsministern Tage Erlander. Psykoanalytikern i ropet på åttiotalet, amerikanske Rollo May, får också bre ut sig med teorier om kollektivism, frihet och kreativitet – något som kritikerna hade som största invändning mot filmen. Alldeles för mycket Rollo.

Ett ambitiöst upplägg onekligen, och ett lyckat sådant. Det som mest slår en så här trettio år efter premiären är hur stilbildande Sagolandet blivit inom den numera populära svenska dokumentärfilm/teve-genren ”festliga original på landsbygden (läs: inte Stockholm) gör sina grejer”. Exempel:

En hundavlivare berättar om vardagen på sitt jobb och i Troells skickliga händer blir det briljant svart humor som föregår klassiker som Båtresan (1994), Plötsligt i Vinslöv (1999), Grunden BOIS (2001) och Klippans karaokecup (2015-2016). Det svåra är att hålla ironin och den djupa svärtan så underförstådd som möjligt, nära men samtidigt på avstånd. En svår balansakt som många inte klarar av.

Allt är dock inte nattsvart mörker i Sagolandet. Hur är det i Sverige egentligen, känner du dig fri?

Troell kallar Sagolandet sin ”livsfilm” och det är bara att hålla med, han lyckas fånga något alldeles unikt. Om det sen må vara den svenska mentaliteten eller kanske bara en brytningstid för det svenska samhället som de här åren ändå får anses vara är svårt att riktigt svara på. Hursomhelst, mycket starkt material! Finns tyvärr inte att streama men kan köpas på DVD.

13. I lagens namn (Kjell Sundvall, 1986)

Mikkelsson, Pilstam, Häll, Berg.

V8:an mullrar. Norrmalmspiketen.

”Jaja. Buset kallar!”

Leif G.W. Perssons roman Samhällsbärarna omvandlad till rörlig bild, ett kusligt exempel på när konsten föregår verkligheten. En sammansvetsad piket tar vid där rättssamhället fallerar. Baseballigan blev en spegling av Perssons fiktion och det är svårt att se I lagens namn utan att referera till verklighetens Vaktdistrikt 1, Norrmalm, Stockholm.

I lagens namn är en för tiden och kontexten kompetent snutrulle med gott driv och för en nostalgiker som undertecknad strösslad med Stockholms kalla blåa ljus och betong, långt innan begrepp som ”mys” och ”hygge” var en del av var mans vokabulär.

Värmen, moralen och objektifieringen står Sven Wollters kriminalinspektör Jarnebring i sin absoluta sexuella prim för och, ja, gott så.

Runt tio år senare drar den Beck-svit vi lever med än i dag igång. Jag skulle vilja påstå att I lagens namn i sin formulakompetens kan ses som en prolog till denna svit i sin mörka cyniska Stockholmsskildring med sin mix av socialrealism, polisprocedur och spekulativt underhållningsvåld.

Jarnebring plockar in kårens rötägg till slut. Verklighetens VD1 Norrmalm kom undan med dråp. Så kan det gå. Sevärt, se här.

12. Älvutbyggarna (Erik Eriksson, 1988)

Kvaliteten på den digitaliserade VHS-kopian skänker Älvutbyggarna en närmast impressionistisk ton. Innehållet är dock mer kantigt: pensionerade kraftstationsbyggare berättar om hur det gick till att bygga kraftstationer.

Minnen. Att hitta sig själv i fotoalbumet som ung och stark.

Ingen speakerröst, ingen pålagd musik. Bara talking heads och älvens brus. Lågt, nästan kontemplativt tempo. Inklippta journalfilmer från när det begav sig. Lite svårt att höra vad folk säger. Perfekt.

Folkhemmets obesjungna hjältar. ”Det var kallt, ner mot minus 40. När vi kom hem till baracken på kvällen var det minusgrader inomhus. Dricksvattnet hade frusit i spannen i hörnet. Den enda kaminen vi hade förslog inte långt”.

Hela samhällen med Konsum, post, mjölkbutik, biograf, dansbana och som ovan minigolf byggdes upp i anslutning till kraftstationsbyggena för att sedan i olika takt förtvina och slutligen utraderas när arbetskraften flyttade därifrån. Harsprånget och Messaure är två exempel. Går att besöka, spår finns kvar. Rekommenderas varmt för en djupare förståelse av dessa mastodontprojekt.

Invigning av en av kraftstationerna. Någon form av djur grillas. Gemytet är påtagligt.

Jo nog blev det bra det här alltid. Älvens inbyggda råhet och kraft, tyglad till gagn för samhället. Om du är den otåliga typen och tillhör den s.k. MTV-generationen tillvand vid snabba klipp och rafflande action så kan du få problem med Älvutbyggarna. Har du två timmar över och saknar myror i brallan rekommenderar jag starkt ett klick här.

11. Kalabaliken i Bender (Mats Arehn, 1983)

”Här existerar inte ett skojigt inpass, inte en humoristisk ingivelse som förtjänar namnet. Kvar av miljonerna har blivit en svullen nolla, ett havererat måndagsexemplar där utformningens enfald ligger i rak proportion till fotfolkets mångfald och där tristessen gör att tiden inte ens står still utan kryper baklänges.” – Jürgen Schildt, Aftonbladet

Hårda ord. Också sanna ord. Om någon film kan stå som symbol för ett grandiost haveri är det Kalabaliken i Bender, rullen som till slut fick Europafilm att gå under.

Ambitionen var det inget fel på, ett storslaget äventyr i historisk miljö med idel folkkära skådespelare i de ledande rollerna: Lasse Åberg som fänrik Lagercrona, Brasse Brännström som hans kalfaktor Kruus och Gösta Ekmans papphammariserade Karl XII som grubblande comic relief:

Men det gick inte alls. Man hade räknat med att filmen skulle spela in 36 miljoner kronor i dåtidens penningvärde vilket motsvarar ca. en miljon besökare. 170.000 kom vilket gav runt 4 1/2 miljoner kronor i intäkter. Ridå.

Och nej, det är verkligen ingen bra film. Allt från uniformer till explosioner till scenerier andas desperation. Den namnkunniga ensemblen gör det de kan med ett manus och en regi som om man vill vara snäll får benämnas bristfällig.

80 x 80 får tillfälle att återkomma till regissören Mats Arehn, då han har ett knippe åttiotalsfilmer förutom denna som är, ja, intressanta. Men, och detta blir nu lite olyckligt, anledningen till att jag väckte Kalabaliken i Bender från sin cineastiska törnrosasömn just nu är att nyligen bortgångne Johannes Brost är med och spelar överste Rålambs. Jag trodde det skulle vara mer av en bärande roll men nu visar det sig att hans insats begränsar sig till två scener:

1. Överste Rålambs får ett viktigt uppdrag.

2. Överste Rålambs misslyckas med sitt uppdrag.

Så här i backspegeln borde jag kanske valt Varning för Jönssonligan istället men nu blev det så här. Johannes Brost, vi kommer sakna dig. Europafilm, också saknad. Mats Arehn som filmskapare, inte lika saknad. Cmore streamar filmen – ses mot erlagd avgift här – men det är verkligen inget jag rekommenderar om man vill ha det trevligt och det vill man ju ha.