9. Falsk som vatten (Hans Alfredson, 1985)

Återigen på ledsam förekommen anledning, låt det vara den sista på ett tag. Hans Alfredson producerar och regisserar sitt eget manus och det är en i grunden rätt banal thriller. Men miljön! Åttiotalets kulturparnass rasslar förbi i cameos

2017-09-12 (17)

och mitt i allt spelar en ung och skarp Stellan Skarsgård en plågad författare begiven på våtvaror

panorama

och med ett som synes hetsigt humör.

Alfredson klär snyggt, initierat och framför allt humoristiskt av båda sidor av åttiotalets kulturelit. Å ena sidan den hycklande elitismen och de svekfulla knivhuggen mellan de förment intellektuella kulturarbetarna, å andra sidan finansvalperiet som börjar krypa in också i kulturvärlden. Skarsgårds Stig Svensson här ovan hatar som synes båda sidor. Kanske med all rätt.

Handlingen är som sagt rätt simpel, det är inte för spänningen Falsk som vatten är sevärd 32 år senare. Det är svartsynen, den bitvis burleska humorn och, inte att förglömma, Folke ”Spuling” Lindhs oerhört starka insats som granne:

spuling pan

Om ”Spuling” har Alfredson sagt att han är ”den absolut mest underhållande människa jag någonsin har träffat”. Ett betyg gott som något.

Vi avslutar som sig bör med en bild på en Uggla och en död katt.

2017-09-12 (27)

CMore streamar filmen mot erlagd avgift.

 

 

Annonser

8. Gräsänklingar (Hans Iveberg, 1982)

På ledsam förekommen anledning lyfter jag den här komedin som handlar om att det är helt okej , ja rentav påbjudet, att ligga med andra kvinnor när frun är på solsemester (Lasse/Loffe) respektive affärsresa (Gary/Ekman). Eller handlar den kanske om att det inte spelar nån roll om du är en self-made man ur folkdjupet eller en statusmarkerad arkitekt; när groggen hälls upp och grabbarna samlas suddas eventuella klassmarkörer ut och allt är bara så där härligt?

Hursomhelst, filmen är något så unikt som en genuint rolig och välspelad svensk komedi från åttiotalet och då kan jag ursäkta en viss unkenhet. Man gillar ju att garva. Åke Cato och Lars Richter briljerar med ett manus inte i höjd med, men nära Sällskapsresans. Gösta Ekmans och Janne Carlssons samspel är ett skolboksexempel i tajmning och i Ekmans fall mimik, att med små små gester skapa briljant fysisk komedi. Det blev inte roligare än så här på åttiotalet. Tack för allt Gösta & Janne.

fegsnöret textad

ringa textad

hashish textad

maska textad

7. Rosen (Staffan Hildebrand, 1984)

Ah. Subtilitetens mästare. Mannen med fingerspitzengefühl, mannen med örat mot asfalten och det (självpåtagna) kallet att skildra den s.k. ”ungdomen”. Myten, legenden. Staffan H.

Mellan generationsmarkörerna G (1983) och Stockholmsnatt (1987) mejslade Staffan Hildebrand på uppdrag av ABF ut spelfilmen Rosen. Jag visar några valda frysta ögonblick ur filmen nedan för att ge er en uppfattning om hur Hildebrand jobbar med symboler och arketyper:

panorama1panorama2

Knallrött paraply i handen på den nedgångna bruksortens enda vuxna person med ryggrad och moral: check.  Ångerns konjakskupa i handen på kommunstyrelsens ordförande (s) efter att ha sålt ut ortens Folkets hus till kapitalet: check. Samma rakryggade tant längs minnenas aveny inne i det bommade Folkets hus hälsandes på byst av Per-Albin: check. Samt outsprungen ros som ackompanjerar eftertexterna: check.

Ja Folkets hus i den generiska deppiga bruksorten någonstans i Sverige (inspelad i Mölnbo) har stått tomt ett längre tag nu. Ungdomen, måhända något överårig,

hårdrock fixad

hänger nere vid Pressbyrån och muckar gräl med hederliga skattebetalare. Ingen för Rörelsens stolta arv vidare.

brunnberg fixad

Ulf Brunnbergs slemme kapitalist gör en deal med kommunen, köper huset och marken kring för att bygga ett i tiden liggande köpkvarter, Silversmeden.

köpkvarter fixad

Och där har vi konflikten. Förvecklingar uppstår, ungdomen mobiliseras, kommunstyrelsens ordförande (s) blickar in i sig själv och inser att han svikit sina ideal. Självklart räddas Folkets hus från rivning.

Intressant med Rosen är att den som ser dagens socialdemokrati som tilltagande nostalgiskt tillbakablickande kan kolla in den här filmen och inse att man redan 1984 ville tillbaka till de ”ursprungliga värderingarna”. Vilka de nu må vara. Så inget nytt under solen där.

Det här är ju såklart ren propaganda, men som sådan inte speciellt effektiv. Vill man få massan med sig måste man hålla viss verkshöjd. Ett påtagligt stolpigt manus, den ovan nämnda övertydliga symboliken och ett på det hela taget torftigt bildspråk varken inspirerar eller attraherar. Men om det lockar med 73 långa minuter ABF-finansierad rörlig bild så ska inte jag vara den som är den, kolla då här.

 

6. Sova räv (Gun Jönsson, 1982)

nielsenpaulsen1

Jävla sociolog att sno min stil. #jensenpaulsen

Sova räv är en tevefilm från 1982. Jag försöker hålla mig till biofilmer i #80×80 men undantag kan, om filmen är intressant nog, göras. Och eftersom Sova räv dels faktiskt visats på stor duk en gång (tevefilmsfestivalen på gamla Filmstaden i Stockholm 23/4 1982) samt dessutom håller nära biofilmslängd (73 minuter) så får det gå.

Här har vi på ytan ett klassiskt tonårigt triangeldrama. Johan (Niels Jensen) och Peter (Fredrik Segerkranz) är bästisar och bundis men samtidigt båda två kära i Katarina (Monica Alhonen) vilket leder till konflikt och slutligen till katastrofen. Den historien fungerar dock mest som ett ramverk för en brutal uppgörelse med vuxenvärlden lite på samma sätt som tidigare omskrivna Barnens ö.

Det vi får veta om protagonisternas hemförhållanden kan sociologiskt aningen slappt men ändå fullt rimligt appliceras på deras respektive karaktärer. Johans auktoritära och hustruhunsande affärsman till far

2017-07-24 (6)

har i Johan skapat en knivviftande punkig fascistisk rebell med plågat känsloliv.

Peters förtjänstfullt karikerade far är en övervintrad proggare/grönavågare

2017-07-24 (18)

med hjärtat utanpå t-tröjan och nära till känslorna men ändå fullständigt oförstående inför sonens androgyna stil, ett hyckleri som Peter såklart utnyttjar till max i sitt föräldrauppror.

Katarinas föräldrar kan med lite god vilja sägas representera den distanserade låt-gåmentaliteten. Modern väntar tills fadern åker på affärsresa och ringer sedan oblygt in sin älskare. Katarina får klara sig själv och utnyttjar såklart tillfället till amorösa och narkotiska utsvävningar i det tidiga 80-talets gryende stockholmska klubbscen

2017-07-24 (22)

där det alltid finns pengar till en taxi hem till villaförorten när solen stiger över Södra Hammarbyhamnen.

Kampen om flickan leder de båda vännerna till en dramatisk stand-off på den tuffa klubben och nej, det slutar inte lyckligt. Sova räv är en film gjord i en tid då kultur, åtminstone ungdomskultur, förväntades ha uppbyggliga budskap och en tydlig moralisk riktning. Nu kan det skönjas sådant även här men i grunden är detta en film förvånansvärt fri från pekpinneri och nässkrivande. Vilket antagligen gör att den trots brister i regi och manus ändå är klart sevärd än i dag. Kan ses här.

5. Trollsommar (Hans Dahlberg, 1980)

tvåbarn panorama1tvåbarn panorama2

Fyra tioåriga stockholmshipsters är tvångsförvisade till spenaten. Och det blir i sanning en sommar av trollkaraktär. Trollsommar känns som en kommersiell utlöpare av det långa sjuttiotalet och som en film som politiskt ligger nära den s.k. Åsa-Nisse-marxismen.

Grundtematiken är påfallande lik SVT:s Jordskott från 2015. Människan/kapitalet gör åverkan på naturen och de olika väsen som bor där varpå dessa väsen – utrustade med övermänskliga förmågor – slår tillbaka mot angriparen. I Trollsommars fall är det ovanstående barns hyresvärd, lantbrukaren Elis, som bestämt sig för att låta entreprenören Svenska Skog avverka ett antal hektar prima ved.

2017-07-14 (1)

Det är nu lite av Sällskapsresan och mañanamentalitet över skogsarbetarna. Deras jobb blir inte enklare av den utomparlamentariska aktivism trollen utsätter dem för. Det handlar bland annat om

  • mordbrand (ett ungtroll sätter fyr på Elis redskapsbod.)
  • sabotage (samma ungtroll använder sina psykiska krafter för att sätta hjullastarens framdrivningssystem ur spel vilket resulterar i en dikeskörning.)
  • allmänfarlig ödeläggelse samt framkallande av fara för annan (återigen detta ungtroll, nu ansvarig för omplacering av dynamitgubbe. Istället för att spränga en stubbe sprängs skogsarbetarnas byggfutt i luften.)

Allt detta är dock bara småpotatis jämfört med det olaga frihetsberövande trollfamiljen utsätter barnkollektivet för i filmens avslutande tredjedel.

2017-07-14 (2)

Chefstrollet rövar barnen till sin trollkula där de utsätts för propaganda och indoktrinering. Barn är ju barn, så de solidariserar sig snabbt med sina förövare likt ett ruralt Norrmalmstorgsdrama. Minus telefonsamtal till Olof Palme. Eller i det här fallet då Thorbjörn Fälldin. Nå. Skallgångskedjor bildas såklart i sökandet efter de försvunna barnen. Samtidigt hålls en avskedsfest i kulan. Trollen och deras allierade i kampen (Näcken, diverse älvor, tomtekollektivet etc. etc.) lämnar skogen och drar norrut. Där det ännu finns orörd mark. Än så länge. Barnen, nu helt införstådda med sin uppgift att sprida det antikapitalistiska och välståndsfientliga budskapet, släpps och återförenas med människorna. Inga frågor ställs, filmen slutar.

Så. Nu behöver ni inte se den här filmen när jag spoilat den. Men gör det ändå! Det är en film för barn med barn men det har något ändå, något förutom den uppenbart propagandistiska och uppfostrande agendan. Jag kan inte sätta fingret på det men det finns något här.

 

4. Spårvagn till havet (Håkan Alexandersson, 1987)

Det finns så mycket att säga. Jag vet inte var jag ska börja. Kanske här.

2017-07-11 (10)

Eller kanske här?

2017-07-11 (11)

”Glimten i ögat” är ett bra svenskt uttryck, kanske inte helt korresponderande med ”tounge in cheek” men rimligt nära. Spårvagn till havet är tjugo minuters briljant ironisk komedi följt av en timmes HELT onödig film. Jag kommer hela tiden på mig att tänka på Sällskapsresans extremt ekonomiska manus gestaltat i en likaledes ekonomisk regi. Med skillnaden att i Lars Åbergs regi håller det hela vägen. Men låt oss fokusera på det som är bra. Låt oss välja glädjen.

2017-07-11 (3)

Manfred väljer glädjen. Han dricker Vino Tinto i smyg i köket. Hans hemsläp Herta väntar i salongen. Manfred dricker för mycket, spyr i vasken. Typiska repliker under processen:

– Karlsruhe. Jag talade om den optimala gestaltningen av Spårvagn till havet.

– Men Karlsruhe ligger ju inte vid havet?

– Nej nej. Det har det aldrig gjort.

Vilket är sant. Manfred vill bearbeta sin fars död genom att filma en film som ska heta som filmen vi ser. Det är, som noterats, en film för folk som kan film. Eller en film för folk som kan sina referenser punkt. Vilket är helt okej för mig om man är konsekvent. Nu begår filmen sitt liv efter tjugo minuter och vaknar inte igen. Slappt.

Det är männen bakom Tårtan som av någon anledning fått filmstöd till det här. Och sen säger dom att film inte hör ihop med politik. Nå. Första tjugo, kanon! Se här! Skit i resten.

 

3. Själen är större än världen (Stefan Jarl, 1985)

Tidigare idag slog diskuskastaren Daniel Ståhl till med nytt svenskt rekord. 71,29. Det var på tiden. Det gamla rekordet var från 1984 och löd

2017-06-29 (8)

Javisst är det Ricky Bruch själv som kladdar på sin amerikanare, eventuellt tillsagd att göra just så av regissören Stefan Jarl. Själen är större än världen handlar om Rickys comeback inför OS i Los Angeles 1984. Efter ett framgångsrikt och utsvävande sjuttiotal med snabba bilar, filmroller och plattvändande tillsammans med Frank Andersson och Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgren (mer om detta i podden Snedtänkt) gick Ricky in i väggen. Steroiderna tog ut sin rätt, flaskan fick ersätta tävlingsnerven och allt kändes mörkt. Men en sista satsning skulle göras och det är här Stefan Jarl kliver in och börjar dokumentera återkomsten.

2017-06-29 (2)

Steroiderna är utbytta mot, ja, allt annat förutom steroider vad det verkar. Jag vågar påstå att hälften av den här filmen består av mer eller mindre närgångna bilder på 1) Ricky som räknar, sorterar och sväljer piller, 2) Ricky som injicerar något eller får något injicerat samt 3) Ricky i träningslokalen skällandes på ung kvinnlig diskuskastare för att hon inte tar i tillräckligt.

2017-06-29 (5)

Det går ju inte att leva på piller allena… Ricky kämpar alltså för att bli uttagen till OS 1984, kastar fantastiskt på träning men mediokert i tävling och blir därför inte uttagen i OS-truppen. Vilket gör honom rasande och deprimerad. Allt sitter i huvudet. Det är därför själen i den kontexten verkligen är större än världen. När tåget sen har gått börjar Ricky kasta världsklassdiskus på tävling igen och sätter också det svenska rekord på 71,26 som hållt sig ända tills idag. För att ta guld i OS 1984 räckte det att kasta 66,60.

2017-06-29 (1)

Ricky Bruch lämnade oss fysiskt 2011 men själen är ju som bekant större än världen. Filmen rekommenderas sålunda varmt! Kan ses här.