14. Sagolandet (Jan Troell, 1988)

1983 föds den hyllade regissören Jan Troells dotter Johanna. Jan bestämmer sig för att göra en film till sin dotter, en film om det Sverige hon fötts till. Han filmar mellan 1983 och 1986, sätter sig sen vid klippbordet med ett digert material. Resultatet blir tretimmarsdokumentären Sagolandet, och den är mörk. Påtagligt mörk.

atomkrig

Troell rör sig i ett Sverige präglat av tristess och defaitism, ett Sverige där myndighetsmissbruket skenar och den personliga friheten inskränkts till det mest basala: rätten att vart tredje år välja en ny socialdemokratisk regering. Ungdomen har anammat den anemiska nationens mantra.

Dorte, 16:

dorte1

Timo, 16, när ett visst hopp om ett värdigt liv:

hårdrock1

Ja vem vet hur det gick med det där. Troell gör nedslag hos kycklinguppfödare, gröna vågare, skogsarbetare, enmansbekämpare av den invasiva jättebjörnlokan med flera. Han talar med dåvarande framtidsministern Ingvar Carlsson och med gamle statsministern Tage Erlander. Psykoanalytikern i ropet på åttiotalet, amerikanske Rollo May, får också bre ut sig med teorier om kollektivism, frihet och kreativitet – något som kritikerna hade som största invändning mot filmen. Alldeles för mycket Rollo.

Ett ambitiöst upplägg onekligen, och ett lyckat sådant. Det som mest slår en så här trettio år efter premiären är hur stilbildande Sagolandet blivit inom den numera populära svenska dokumentärfilm/teve-genren ”festliga original på landsbygden (läs: inte Stockholm) gör sina grejer”. Exempel:

hundmord1

hundmord2

En hundavlivare berättar om vardagen på sitt jobb och i Troells skickliga händer blir det briljant svart humor som föregår klassiker som Båtresan (1994), Plötsligt i Vinslöv (1999), Grunden BOIS (2001) och Klippans karaokecup (2015-2016). Det svåra är att hålla ironin och den djupa svärtan så underförstådd som möjligt, nära men samtidigt på avstånd. En svår balansakt som många inte klarar av.

Allt är dock inte nattsvart mörker i Sagolandet. Hur är det i Sverige egentligen, känner du dig fri?

fritt eller franskt

Troell kallar Sagolandet sin ”livsfilm” och det är bara att hålla med, han lyckas fånga något alldeles unikt. Om det sen må vara den svenska mentaliteten eller kanske bara en brytningstid för det svenska samhället som de här åren ändå får anses vara är svårt att riktigt svara på. Hursomhelst, mycket starkt material! Finns tyvärr inte att streama men kan köpas på DVD.

Annonser

13. I lagens namn (Kjell Sundvall, 1986)

final pan

Mikkelsson, Pilstam, Häll, Berg.

Skärmbild (72)

V8:an mullrar. Norrmalmspiketen.

Skärmbild (83)

”Jaja. Buset kallar!”

Leif G.W. Perssons roman Samhällsbärarna omvandlad till rörlig bild, ett kusligt exempel på när konsten föregår verkligheten. En sammansvetsad piket tar vid där rättssamhället fallerar. Baseballigan blev en spegling av Perssons fiktion och det är svårt att se I lagens namn utan att referera till verklighetens Vaktdistrikt 1, Norrmalm, Stockholm.

Skärmbild (71)

I lagens namn är en för tiden och kontexten kompetent snutrulle med gott driv och för en nostalgiker som undertecknad strösslad med Stockholms kalla blåa ljus och betong, långt innan begrepp som ”mys” och ”hygge” var en del av var mans vokabulär.

Värmen, moralen och objektifieringen står Sven Wollters kriminalinspektör Jarnebring i sin absoluta sexuella prim för och, ja, gott så.

Skärmbild (100)

Runt tio år senare drar den Beck-svit vi lever med än i dag igång. Jag skulle vilja påstå att I lagens namn i sin formulakompetens kan ses som en prolog till denna svit i sin mörka cyniska Stockholmsskildring med sin mix av socialrealism, polisprocedur och spekulativt underhållningsvåld.

Skärmbild (106)

Jarnebring plockar in kårens rötägg till slut. Verklighetens VD1 Norrmalm kom undan med dråp. Så kan det gå. Sevärt, se här.

12. Älvutbyggarna (Erik Eriksson, 1988)

final cover 2

Kvaliteten på den digitaliserade VHS-kopian skänker Älvutbyggarna en närmast impressionistisk ton. Innehållet är dock mer kantigt: pensionerade kraftstationsbyggare berättar om hur det gick till att bygga kraftstationer.

pan1

Minnen. Att hitta sig själv i fotoalbumet som ung och stark.

Ingen speakerröst, ingen pålagd musik. Bara talking heads och älvens brus. Lågt, nästan kontemplativt tempo. Inklippta journalfilmer från när det begav sig. Lite svårt att höra vad folk säger. Perfekt.

pan4

Folkhemmets obesjungna hjältar. ”Det var kallt, ner mot minus 40. När vi kom hem till baracken på kvällen var det minusgrader inomhus. Dricksvattnet hade frusit i spannen i hörnet. Den enda kaminen vi hade förslog inte långt”.

Skärmbild (56)

Hela samhällen med Konsum, post, mjölkbutik, biograf, dansbana och som ovan minigolf byggdes upp i anslutning till kraftstationsbyggena för att sedan i olika takt förtvina och slutligen utraderas när arbetskraften flyttade därifrån. Harsprånget och Messaure är två exempel. Går att besöka, spår finns kvar. Rekommenderas varmt för en djupare förståelse av dessa mastodontprojekt.

Skärmbild (58)

Invigning av en av kraftstationerna. Någon form av djur grillas. Gemytet är påtagligt.

cover

Jo nog blev det bra det här alltid. Älvens inbyggda råhet och kraft, tyglad till gagn för samhället. Om du är den otåliga typen och tillhör den s.k. MTV-generationen tillvand vid snabba klipp och rafflande action så kan du få problem med Älvutbyggarna. Har du två timmar över och saknar myror i brallan rekommenderar jag starkt ett klick här.

11. Kalabaliken i Bender (Mats Arehn, 1983)

Skärmbild (17)

”Här existerar inte ett skojigt inpass, inte en humoristisk ingivelse som förtjänar namnet. Kvar av miljonerna har blivit en svullen nolla, ett havererat måndagsexemplar där utformningens enfald ligger i rak proportion till fotfolkets mångfald och där tristessen gör att tiden inte ens står still utan kryper baklänges.” – Jürgen Schildt, Aftonbladet

Hårda ord. Också sanna ord. Om någon film kan stå som symbol för ett grandiost haveri är det Kalabaliken i Bender, rullen som till slut fick Europafilm att gå under.

Ambitionen var det inget fel på, ett storslaget äventyr i historisk miljö med idel folkkära skådespelare i de ledande rollerna: Lasse Åberg som fänrik Lagercrona, Brasse Brännström som hans kalfaktor Kruus och Gösta Ekmans papphammariserade Karl XII som grubblande comic relief:

karlXII - 1karlXII - 2

Men det gick inte alls. Man hade räknat med att filmen skulle spela in 36 miljoner kronor i dåtidens penningvärde vilket motsvarar ca. en miljon besökare. 170.000 kom vilket gav runt 4 1/2 miljoner kronor i intäkter. Ridå.

Och nej, det är verkligen ingen bra film. Allt från uniformer till explosioner till scenerier andas desperation. Den namnkunniga ensemblen gör det de kan med ett manus och en regi som om man vill vara snäll får benämnas bristfällig.

Skärmbild (18)

supa 1

80 x 80 får tillfälle att återkomma till regissören Mats Arehn, då han har ett knippe åttiotalsfilmer förutom denna som är, ja, intressanta. Men, och detta blir nu lite olyckligt, anledningen till att jag väckte Kalabaliken i Bender från sin cineastiska törnrosasömn just nu är att nyligen bortgångne Johannes Brost är med och spelar överste Rålambs. Jag trodde det skulle vara mer av en bärande roll men nu visar det sig att hans insats begränsar sig till två scener:

  1. Överste Rålambs får ett viktigt uppdrag.

Skärmbild (10)

2. Överste Rålambs misslyckas med sitt uppdrag.

Skärmbild (11)

Så här i backspegeln borde jag kanske valt Varning för Jönssonligan istället men nu blev det så här. Johannes Brost, vi kommer sakna dig. Europafilm, också saknad. Mats Arehn som filmskapare, inte lika saknad. Cmore streamar filmen – ses mot erlagd avgift här – men det är verkligen inget jag rekommenderar om man vill ha det trevligt och det vill man ju ha.

 

 

10. Livsfarlig film (Suzanne Osten, 1988)

Nytt år, nya ”fräscha” svenska filmer från åttiotalet! Och vad kan väl kännas fräschare än en senproggig uppgörelse med det s.k. videovåldet. Eller om det är en uppgörelse med kommersialismen inom filmen? Eller kanske en bitande satir mot det framväxande mediesamhället?

Oklart. Etienne Glaser spelar hursomhelst den nervöst lagde regissören Emil Frankentein som kallas in för att färdigställa någon sorts splatterfilm i den stora filmfabriken styrd med järnhand av en hård och cynisk Stina Ekblad.

2017-11-16 (7)

Och det är såklart en film om film (igen), det är ju trots allt den nya tuffa postmodernismens åttiotal men det blir förbannat tröttsamt. Bitvis kul men oftast bara tröttsamt. Jag har kollat igenom Livsfarlig film tre gånger och fört anteckningar men jag var tvungen att berusa mig samtidigt för att stå ut så jag bjuder på några oredigerade anteckningar här:

”Karnevalisk dystopisk självreflektion och sen Claes Månssons bögande fingrar. Antisemitism, homofobi, sexism och helt vanlig rasism i samma scen. Effektivt!”

”Allt är fullständigt outhärdligt. Ett gycklande vansinne till sambatrummor. Allt jag hatar i uttryck samlat i en film.” (Här ska nämnas att denna anteckning stammar från det tredje tillfället jag såg filmen.)

”Hyfsat spirituell inledning leder in i metateater och slapstick kryddat med plakatmediekritik. Osebart.”

 

2017-11-16 (11)

Så kom inte sen och säg att jag inte varnat er. Men om ni vill ta er en ”kul” kväll så för all del. 29 spänn, här.

9. Falsk som vatten (Hans Alfredson, 1985)

Återigen på ledsam förekommen anledning, låt det vara den sista på ett tag. Hans Alfredson producerar och regisserar sitt eget manus och det är en i grunden rätt banal thriller. Men miljön! Åttiotalets kulturparnass rasslar förbi i cameos

2017-09-12 (17)

och mitt i allt spelar en ung och skarp Stellan Skarsgård en plågad författare begiven på våtvaror

panorama

och med ett som synes hetsigt humör.

Alfredson klär snyggt, initierat och framför allt humoristiskt av båda sidor av åttiotalets kulturelit. Å ena sidan den hycklande elitismen och de svekfulla knivhuggen mellan de förment intellektuella kulturarbetarna, å andra sidan finansvalperiet som börjar krypa in också i kulturvärlden. Skarsgårds Stig Svensson här ovan hatar som synes båda sidor. Kanske med all rätt.

Handlingen är som sagt rätt simpel, det är inte för spänningen Falsk som vatten är sevärd 32 år senare. Det är svartsynen, den bitvis burleska humorn och, inte att förglömma, Folke ”Spuling” Lindhs oerhört starka insats som granne:

spuling pan

Om ”Spuling” har Alfredson sagt att han är ”den absolut mest underhållande människa jag någonsin har träffat”. Ett betyg gott som något.

Vi avslutar som sig bör med en bild på en Uggla och en död katt.

2017-09-12 (27)

CMore streamar filmen mot erlagd avgift.

 

 

8. Gräsänklingar (Hans Iveberg, 1982)

På ledsam förekommen anledning lyfter jag den här komedin som handlar om att det är helt okej , ja rentav påbjudet, att ligga med andra kvinnor när frun är på solsemester (Lasse/Loffe) respektive affärsresa (Gary/Ekman). Eller handlar den kanske om att det inte spelar nån roll om du är en self-made man ur folkdjupet eller en statusmarkerad arkitekt; när groggen hälls upp och grabbarna samlas suddas eventuella klassmarkörer ut och allt är bara så där härligt?

Hursomhelst, filmen är något så unikt som en genuint rolig och välspelad svensk komedi från åttiotalet och då kan jag ursäkta en viss unkenhet. Man gillar ju att garva. Åke Cato och Lars Richter briljerar med ett manus inte i höjd med, men nära Sällskapsresans. Gösta Ekmans och Janne Carlssons samspel är ett skolboksexempel i tajmning och i Ekmans fall mimik, att med små små gester skapa briljant fysisk komedi. Det blev inte roligare än så här på åttiotalet. Tack för allt Gösta & Janne.

fegsnöret textad

ringa textad

hashish textad

maska textad